Jag, ca 2 år. Glad, förväntansfull, ivrig, full av bus och med fullt förtroende för människorna i mitt liv. Jag hittade den här medaljongen för några veckor sedan i en låda. Det första jag gjorde när jag fick den i femårspresent av mormor, var att leta fram just den här bilden (som var min favoritbild), klippa ut mig själv och med hjälp av pappa montera in den i medaljongen.
Och sedan har åren gått. Medaljongen har följt med mig genom livets alla flyttar hit och dit, men jag har aldrig egentligen använt den. Bara öppnat den då och då och tittat på mitt lilla glada ansikte
Tills nu. Plötsligt fick jag för några veckor sedan en ingivelse. Jag hängde medaljongen runt halsen. Ibland öppnade jag locket och tittade på bilden. Hon var så glad, den lilla versionen av mig själv. Hur väl har jag förvaltat henne glädje och förväntningar på livet?
Och vet ni – svaret är så enkelt. Om den här lilla flickan hade vetat vilket liv hon skulle komma att få, så hade hon fullkomligt älskat det! Hon hade älskat att hon skulle få fortsätta leka, skratta, hoppa hopprep, blåsa såpbubblor, bygga kojor och att ha underbara och snälla människor runt omkring sig. Människor som vill henne väl.
Jag undrar – kan livet egentligen bli bättre..?
