Nu har jag sett hela serien ”Våra barns hemliga liv” på SVTPlay och känner mig helt uppfylld av alla dessa fantastiska små barn. Så naturliga, så härliga – jag kommer på mig själv med att önska att de aldrig skulle behöva bli vuxna och tråkiga.
Men å andra sidan – varför måste vi bli tråkigt bara för att vi blir vuxna, tänker jag i nästa ögonblick. Själv älskar jag ju att blåsa såpbubblor, gunga och bygga kojor. Just det där med att bygga kojor avslöjade jag för några väninnor så sent som för några dagar sedan. De trodde att jag ljög. Det gjorde jag inte.
Det påminner mig om våra grannars son, som för några år sedan ifrågasatte om jag verkligen fick vara ensam hemma. Hans mamma Malin tittade frågande på honom och sa: ”Ja, det är klart att hon får – varför skulle hon inte få det?” Julius svarade blixtsnabbt: ”Hon är ju ett barn”.
Jag har sällan blivit så glad över en komplimang som denna…
