Detta konstaterande stod på en skylt i fönstret på en stängd restaurang i Portugal för några veckor sedan (läste jag i en tidning). Hur ofta är det inte precis så för oss människor? Inte bara under en epidemi utan i alla möjliga sammanhang. Vi inser helt enkelt inte hur bra våra liv är förrän de plötsligt inte är det längre.
Själv har jag lärt mig att vara tacksam över det liv jag har – precis varenda dag, året runt. Jag har gjort det till en vana att varje morgon, innan jag kliver ur sängen, tacka för att jag är frisk, att jag har ett hem, ett jobb, en fantastisk sambo och underbara vänner. På temat att jag hade hatat mig själv om livet av någon anledning förändrades till det sämre.
Kan det ens finnas något som är så mycket värre än att tvingas inse hur bra man hade haft det förut? Men inte uppskattat det…? Att ha varit frisk men ändå gnällt. Att haft ett jobb men inte förstått hur lyckligt lottad man var för det innan man blev av med jobbet. Att inte ha visat sin partner tillräckligt mycket kärlek förrän han eller hon inte längre finns.
Den här julen blir för många väldigt annorlunda. Kanske kan många rentav få tid att reflektera över det här? För livet kommer att komma tillbaka så småningom och då är det ju viktigt att vi förstår att uppskatta det!