Får Åsa vara ensam hemma – hon är ju ett barn!
- Åsa Scharin
- 3 dec. 2020
- 1 min läsning
Nu har jag sett hela serien ”Våra barns hemliga liv” på SVTPlay och känner mig helt uppfylld av alla dessa fantastiska små barn. Så naturliga, så härliga – jag kommer på mig själv med att önska att de aldrig skulle behöva bli vuxna och tråkiga.
Men å andra sidan – varför måste vi bli tråkigt bara för att vi blir vuxna, tänker jag i nästa ögonblick. Själv älskar jag ju att blåsa såpbubblor, gunga och bygga kojor. Just det där med att bygga kojor avslöjade jag för några väninnor så sent som för några dagar sedan. De trodde att jag ljög. Det gjorde jag inte.
Det påminner mig om våra grannars son, som för några år sedan ifrågasatte om jag verkligen fick vara ensam hemma. Hans mamma Malin tittade frågande på honom och sa: ”Ja, det är klart att hon får – varför skulle hon inte få det?” Julius svarade blixtsnabbt: ”Hon är ju ett barn”.
Jag har sällan blivit så glad över en komplimang som denna…
Att låta ett barn vara ensamt hemma är ett stort steg i deras utveckling mot självständighet. Det handlar inte bara om lagar eller ålder, utan om barnets psykologiska beredskap. En viktig aspekt som ofta glöms bort är hur den fysiska miljön förändras när skuggorna faller. För att skapa en trygg miljö kan man titta närmare på alternativ här och därmed minska den instinktiva rädslan för det okända mörkret.
Barnpsykologi och rädslans fysiologi
När ett barn börjar vara ensamt hemma aktiveras ofta amygdala, hjärnans varningscenter, vid minsta ovana ljud. Detta är särskilt påtagligt vid skymning, ett fenomen som ibland kallas för den kognitiva skymningseffekten hos växande barn. Expertis inom barnpsykologi betonar vikten av så kallad miljömässig anknytning. Istället för att bara…